indelningen
Remus var hyggligt säker att han drömde. Eller så hade han drunknat när han tog sig över den där hemska sjön och det här var bara hans hjärna som hittade på saker innan han dog. Han stod i en enorm stenhall, storlek av en katedral. Den var fylld av elever, alla iklädda identiska svarta klädnader - förutom slipsarna - och upplyst av stearinljus. Inte vilka stearinljus som helst - dessa svävade faktiskt. Han hade kanske kunnat leva med det; det kunde varit ett skickligt ljustrick, något att göra med ledningar. Men när han kollade upp skrek han nästan. Det fanns inget tak - bara den väldiga natthimlen hängande över dem, nedhängande grå moln och glittrande stjärnor.
Ingen annan verkade intresserad, utom den rödhåriga flickan - Lily- och några andra barn som Remus antog också hade mugglar-föräldrar. Remus hade på sig sin uniform nu, och kände sig lite bättre att ha på sig samma sak som alla andra. De andra eleverna satt vid långa bankettbord, under sina elevhems banderoller. James hade exalterat förklarat skillnaden mellan varje elevhem, mycket till sorgen av Sirius och Peter, som båda var säkra på att de skulle hamna på fel ställe. Remus visste inte om man skulle vara nervös eller inte. Han kunde inte se hur det skulle göra någon skillnad för honom; han skulle förmodligen bli relegerad efter hans första lektion ändå. Desto mer tid Remus spenderade bland trollkarlar desto mer övertygad blev han om att han inte var en.
Professor McGonagall, en tunn, sträng häxa som lett alla förstaårselever in i hallen stod nu bredvid en pall, hållandes en skabbig brun gammal hatt. Detta var testet som James berättat om. Det behövde ta på sig hatten, sedan skulle de på något sätt bli placerade i ett av elevhemmen. Remus visste redan att han inte skulle hamna i Ravenclaw; inte om man behövde vara klyftig. Han tyckte inte mycket om det med en grävling - de var inte direkt exalterande djur, speciellt jämfört med ormar. Han gillade färgen grön, också, om det skulle komma till att välja en slips. Men igen, James och Peter hade båda varit väldigt ivriga om Gryffindor, och eftersom att de hade varit de enda vänliga ännu så skulle han inte ha något emot att gå med dem.
En pojke vid namn Simon Arnold var den första att bli framkallad. Hatten placerades på hans huvud, täckte halva hans ansikte. Remus undrade om den luktade lika illa som den såg ut. Husmor var alltid galen när det kom till löss, och han hoppades att inga av de barnen som gick innan honom hade dem. Simon var omedelbart sorterad i Hufflepuff, grävligshemmet, med stormande applåder.
Sirius Black var den första ur deras grupp som sorterades, och han såg definitivt orolig ut när han närmade sig pallen. Det framgick några busvisslingar från Slytherinbordet - några av de äldre eleverna ropade efter honom. Två unga kvinnor med massor av svarta lockar och samma höga käkben och fylliga läppar som Sirius, som nu darrade på pallen. Salen var tyst i några ögonblick medans hatten vilade på Blacks huvud. Sedan tjöt hatten,
"Gryffindor!"
Ett par sekunder av överväldigad tystnad innan applåderna kom den här gången. McGonagall lyfte försiktigt på hatten från Sirius huvud och gav honom ett litet, ovanligt leende. Han såg vettskrämd ut, kastade en desperat blick mot Slytherinbordet där de två tjejerna som häcklade honom väste med smala ögon. Han ställde sig upp och gick långsamt över till eleverna från Gryffindor, där han var den första nya eleven att ta sin plats under de röd- och guldfärgade banderollerna.
Indelningen fortsatte. Lily blev också placerad i Gryffindor, och satt och flinade bredvid en väldigt miserabel Sirius. När det äntligen var hans tur kunde Remus fortfarande inte se vad all uppståndelse var för. Han gillade inte att ha allas ögon på sig när han klämde sig emellan folkhavet till framkanten, men han gjorde sitt bästa för att ignorera det. Vanligtvis hade han stoppat händerna i fickorna och slokat men i den här nya uniformen hade det inte haft samma effekt.
Han satt på pallen, McGonagall såg ner för sin näsa på honom. Hon påminde honom om Husmor, och avsmak steg i hans strupe. Hon sänkte hatten över hans ögon. Allting blev svart. Det luktade inte alls, och det var en lättnad med lite lugn och ro.
"Hmmm," sa en mjuk röst i hans öra. Det var hatten. Remus försökte att inte krypa ihop när den spann lågt, "Du är en udda en, inte sant? Vad ska vi göra med dig... kanske Ravenclaw? Det är en bra hjärna här inne."
Remus ryckte till, det kändes som om någon spelade ett spratt på honom. Inte särskilt troligt.
"Men, " hatten övervägde, "du kan gå längre... mycket längre, om vi sätter dig i... GRYFFINDOR!"
Remus slet av sig hatten så fort den sorterat honom, väntade inte på att McGonagall tog av den. Han skyndade till Gryffindorbordet, la knappt märke till applåderna när han passerade. Han satt mitt emot Lily och Sirius. Lily log nöjt mot honom, men han kollade bara ner på sin tomma tallrik.
I tid med att 'P'en ropades upp hade Remus återhämtat sig någorlunda och kunde se på med lite intresse när Peter, en liten, knubbig pojke skyndade sig mot sorteringshatten. Peter var typen av pojke som inte skulle klarat sig fem minuter på St Eddys. Han hade ett ständigt nervöst, ryckigt utseende som de andra pojkarna alltid valde. Remus var överraskad att James - som var tvärtemot Peter; lugn och självsäker, fylld av tillit - var snäll mot någon så tydligt underlägsen.
Hatten tog lång tid med Peter. Även lärarna verkade bli nervösa när minuterna tickade förbi. Tillslut blev han sorterad till Gryffindor. Och mer sannolikt, så var James som vandrade mot bordet med ett stort flin på läpparna.
"Hur bra är inte det här!" Han adresserade de tre andra pojkarna, "Vi klarade det allihop!"
Sirius stönade, sin panna vilande i armarna på bordet.
"Prata för dig själv," Svarade han dovt, "Min far kommer att döda mig."
"Jag kan inte tro det," Sa Peter gång på gång, ögon vida. Fastän han tydligt fått vad han ville ha fortsatte han att krama händerna och titta över axeln som om någon närsomhelst kunde komma över och be honom att försöka igen.
McGonagall kom faktiskt över, men placerade en benig hand på Remus axel.
"Mr Lupin," sa hon tyst men inte tillräckligt tyst för att de andra pojkarna inte kunde höra, "Skulle du kunna komma upp till mitt kontor efter middagen? Det är bredvid Gryffindors sällskapsrum, en prefekt kan visa dig."
Remus nickade stumt och hon gick.
"Vad handlade det om?" Frågade James, "Vill McGonagall redan se dig?"
Till och med Sirius tittade upp, nyfiken. Remus ryckte med axlarna, som om han inte brydde sig i vilket fall. Han visste vad de tänkte - den grova killen var redan i trubbel. Sirius kollade på hans blåtira igen. Som tur var dök maten upp, distraherade alla. Och den hade verkligen 'dykt upp' - den tidigare tomma tallriken hade plötsligt blivit fylld av en festmåltid. Gyllenrostade kycklingar, högar av krispigt stekt potatis, tallrikar av ångande morötter, ärtor simmande i smör och en gigantisk tillbringare av skysås. Om maten skulle vara såhär hela tiden undrade Remus om han ändå kunde ignorera pratande hattar och snobbiga klasskamrater.
Han fokuserade intensivt när en av Gryffindor prefekterna, som introducerade sig själv som Frank Longbottom, ledde förstaårseleverna till Gryffindors sällskapsrum i ett av tornen. Remus hatade att gå vilse och försökte bränna vägen in i minnet medans de gick. Han var så trött och full av god mat att de rörliga porträtten inte längre kändes konstiga.
När de nådde rätt korridor såg Remus McGonagalls kontor markerad med en prydlig mässings plack, han bestämde sig för att få samtalet överstökat. Han stannade framför dörren och var just på väg att knacka när James dök upp,
"Vill du att vi väntar på dig, kompis?"
"Varför?" Frågade Remus, såg på den mörkhårige pojken misstänksamt. James ryckte på axlarna,
"Så att du inte blir själv."
Remus stirrade på honom ett tag, innan han långsamt skakade sitt huvud,
"Nej. Jag klarar mig." Han knackade
"Stig på." En röst hördes från insidan. Remus tryckte upp dörren. Kontoret var litet, med en prydlig öppen spis och rader av böcker längs en vägg. McGonagall satt bakom ett fläckfritt städat skrivbord. Hon log tunt och gestikulerade för Remus att sätta sig på stolen mitt emot. Det gjorde han, snörvlande och gnuggade sin näsa.
"Jag är glad att få träffa dig, Mr Lupin." Sa läraren i en vass skotsk dialekt. Hennes hår var grått och tillbakadraget i en allvarlig knut, hon bar djupt gröna klädnader säkrat med ett guldspänne i form av ett lejonhuvud. "Jag gläds ännu mer av att ha dig i Gryffindor - som jag är elevhemsföreståndare för."
Remus sa ingenting.
"Din far var i Ravenclaw, vet du."
Remus ryckte med axlarna. McGonagall snörpte på munnen.
"Jag tänkte att det var bäst att prata med dig så snabbt som möjligt om ditt... tillstånd." Sa hon tyst, "Dumbledore förklarade att du har haft minimal interaktion med trollkarlsvärlden tills nu, och jag känner att det är mitt ansvar att berätta för dig att folk med ditt problem möter väldigt mycket stigma. Vet du vad stigma betyder?"
Remus nickade. Han kunde inte stava till det men han kände till ordet väl nog.
"Jag vill att du ska veta att jag inte kommer tillåta att någon behandlar dig annorlunda eller elakt. Detta går för alla elever under min omsorg. Dock," Hon harklade sig, "Det kan vara klokt för dig att vara försiktig."
"Jag tänkte inte berätta för någon." Svarade Remus. "Som om jag vill att någon vet."
"Likväl." McGonagall nickade, såg på honom nyfiket. "Det tar mig till min näst punkt, arrangemang har gjorts för fullmånar - nästa är på söndag, har jag för mig. Om du kunde anmäla dig till mig efter middagen, så visar jag dig vart du skall gå. Kanske kan du säga till dina vänner att du besöker någon hemifrån?"
Remus fnös. Han gnuggade sitt bakhuvud,
"Kan jag gå nu?"
Professorn nickade, rynkade pannan något.
Utanför hittade Remus James stående, väntandes, ensam.
"Sa att jag skulle klara mig." Sa Remus irriterad. James bara log,
"Ja, men du missade när Longbottom gav oss lösenordet. Jag ville inte att du skulle vara fast här ute hela natten. Kom."
James ledde honom till slutet av korridoren där en stor tavla av en skön kvinna klädd i rosa hängde.
“Widdershins.” Sa James och tavlan svängde upp som en dörr. De steg in i sällskapsrummet.
Det fanns en gillestuga på St Edmunds pojkars uppfostringsanstalt, men det var ingenting som detta. Det rummet hade varit glest möblerat, innehållande en svartvit, för liten TV och några brädspel. Kortlekarna fattade alltid kort och de flesta stolarna var sönder eller skadade.
Gryffindors sällskapsrum var varmt, bekvämt och mysigt. Det fanns stora mjuka soffor och fåtöljer, en tjock rödbrun matta framför den flammande elden och ännu fler tavlor som prydde väggarna.
"Vi är här uppe." sa James och ledde Remus till en slingrande trappa i ett av hörnen. Igen, detta var inte ett dugg likt anläggningarna på St Edmunds. Det fanns fyra sängar, alla var enorma, hängda med röda sammets gardiner med fransiga kantband i guld. Det fanns en till öppen spis, och varje pojke hade en tung mahogny koffert och hylla vid sina sängar. Remus såg sin ledsna lilla väska lutad mot en av koffertarna. Han rörde sig över golvet, antog att det var hans säng.
Peter rotade runt bland sina egna saker, drog ut kläder och magasin och böcker, det blev till en fruktansvärd röra.
"Jag kan inte hitta min trollstav," jämrade han sig. "Mamma fick mig att packa den så att jag inte skulle tappa bort den på tåget, men den är inte här!"
"Pete," James flinade, "Din mamma bad mig se efter den, kommer du ihåg?"
James och Peter, hade Remus lärt sig sen tåget, hade växt upp som grannar och kände varandra ganska väl. Fast två pojkar kunde inte vara mer olika, och Remus förstod fortfarande inte varför James inte ville spöa skiten ur Peter.
Sirius satt på sin säng, väskan var fortfarande packad.
"Ryck upp dig, kompis," sa James som satte sig ner bredvid honom, "Du ville ju ändå inte vara i Slytherin, eller hur?"
"Femhundra år." Svarade Sirius stenigt. "Varje Black på Hogwarts har sorterats till Slytherin i femhundra år."
"Tja, det var på tiden att någon testade att vara annorlunda, eh?" James slog honom vänligt på ryggen.
Remus öppnade sin koffert. Inuti fanns det en stor tennkittel - säkert en annan sak Dumbledore fiskat upp från andrahandssoptunnan. Det fanns också en lång smal låda i botten med en lapp på sig.
Han vek upp lappen och stirrade på den detaljerade virvlande handstilen ett bra tag, i ett försök att förstå den. Han kände bara igen ordet 'far', och gissade att den också var från Dumbledore men hade en gång tillhört hans far. Ivrigt öppnade han den och fann en lång, polerad pinne. Det var en trollstav. Han hade inte tänkt på trollstavar än, men han tog den i sin hand och klämde stadigt om träet. Den var varm, som hans egna skinn, och kändes smidig när han vände på den i sina händer. Det kändes skönt.
Sirius hade äntligen börjat packa upp, bok efter bok drogs upp ur hans väska. De som inte fick plats på hans hylla staplade han bredvid sängen. James stirrade, han hade just fäst en affisch vid sin egna säng. Den visade massor av små personer flyga runt på kvastar och kasta bollar till varandra. Remus tyckte att det såg svagt mer intressant ut än fotboll, som han hatade.
"Du vet," Sa James till Sirius som fortfarande staplade böcker, "det finns ett bibliotek här."
Sirius smålog,
"Jag vet, men de här är till mestadels mugglar böcker. Min farbror Alphard efterlämnade dem till mig och mamma hade bränt upp allihopa om jag lämnade dem."
Remus spetsade öronen vid det. Vad var det för fel med mugglar böcker? Inte för att han hade några med sig. Han avskydde att läsa mer än något annat i världen. Han tänkte inte på det länge dock, för nu lyfte Sirius en faktisk skivspelare ur sin packning, följt av en låda med skivor som såg helt nya ut i skinande skivomslag. Han gick över för att kolla med en gång,
"Är det där Abbey Road?!" Frågade han kikande ner i lådan med vinyler.
"Japp," Sirius flinade och gav honom skivan. Remus torkade av sina händer på sin klädnad innan han tog emot den, mycket försiktigt. "Du måste vara mugglarfödd," sa Sirius. "Aldrig träffat en trollkarl som vet om The Beatles - förutom min kusin, Andromeda. Hon köpte dem till mig."
Remus nickade, glömde bort sig en sekund,
"Jag älskar The Beatles, en av killarna i mitt rum hemma har i alla fall tio singlar, men han låter mig aldrig röra dem."
"Killarna hemma?" Sirius höjde ett ögonbryn. Remus tyckte att han såg väldigt vuxen ut, "Du menar din bror?"
"Nej," Remus skakade på huvudet, gav tillbaka skivan och drog sig tillbaka. "Jag bor på ett barnhem."
"Som ett hem för föräldralösa barn?" frågade Peter, storögd. Remus kände ilskan bubbla, hans öron blev varma.
"Nej." Spottade han. Han kände hur alla pojkarnas ögon gled till hans blåmärke igen och vände sig om för att packa upp resten av sina saker i tystnad.
Efter en stund inledde Potter och Black en konversation om något kallat quidditch, vilket snabbt blev en väldigt hetlevrad argumentation. Remus klättrade upp på sin säng, drog igen gardinerna och njöt av avskildheten. Det var mörkt, men Remus var van vid mörkret.
"Man hade trott att han skulle försöka mer för att få vänner," viskade Peter högt till de andra två pojkarna. "Speciellt om han är mugglarfödd."
"Är du säker på att hatten inte borde ha satt dig i Slytherin?" menade Sirius släpande. Peter var tyst efter det.