St Edmunds
Lördag 7 augusti 1971
Han vaknade upp i mörkret. Det var för varmt i det lilla rummet de satt honom i, eftersom att det var början av augusti. Det kunde dock vara febern. Han hade alltid en hög temperatur, morgonen därpå. De brukade ha honom i ett rum med fönster, men några månader sedan hade han lyckats krossa det, hade det inte haft galler så hade han rymt. Han hade överhört dem prata om att tygla honom när han blev äldre. Han försökte att inte tänka på det.
Han kom ihåg känslan av hunger, så intensiv att den förvandlades till raseri. Han kom ihåg ylandet och angelägenheten som pågick i timmar när han cirkulerade cellen gång på gång. Kanske skulle de låta honom vara frånvarande från lektionerna idag, då kunde han sova. Det var sommarlov efter allt, och inte rättvist om han skulle behöva gå på lektioner medans de andra pojkarna fick spendera hela dagen genom att dosa runt, spela fotboll eller kolla på TV. Väl sittandes så stretchade han, uppmärksam om varje smärta och knak i hans leder. Det fanns ett nytt klomärke bakom hans vänstra öra och ett djupt bett i hans högra lår.
Han drog sina händer över sin skalp där hans hår var rakat väldigt nära hans huvud och reste borst mot hans fingrar. Han hatade det, men varje pojke på barnhemmet hade samma bittra frisyr. Det betydde att när de var tillåtna ut i staden på helgerna visste alla att de var St. Edmunds pojkar- vilket förmodligen var anledningen. Butiksägarna visste vilka de skulle se ut efter. Inte att pojkarna själva gjorde något för att undergräva förväntningar. De hade fått höra så ofta att de var samhällets avskum; efterlämnade och oönskade- så varför inte orsaka lita förödelse?
Remus hörde fotsteg i slutet av hallen. Det var Husmor; han kände igen henne på lukten och hörde hennes hjärtslag. Hans sinnen var alltid förstärkta efter en av hans episoder. Han stod upp, drog en filt kring sig fastän hättan, och tassade fram till dörren för att höra bättre. Hon var inte själv, det var en man med henne. Han luktade gammal och på något sätt... annorlunda. En tjock järnlukt som vagt påminde Remus om hans far. Det var magi.
"Är du säker på att det är värt din tid?" Frågade Husmor främlingen, "Han är verkligen ett av våra värsta fall."
"O ja," svarade mannen. Hans röst var rik och varm som choklad. "Vi är väldigt säkra. Är det här ni har honom under...?"
"Hans episoder." Avslutade husmodern i sin klippta, nasala röst. "För hans egen säkerhet. Han har börjat bitas efter hans senaste födelsedag."
"Jag förstår." Svarade mannen med mer av en tankfull ton än orolig. "Får jag lov att fråga, frun, vad vet du om den unge mannens belastning?"
"Allt jag behöver." Svarade husmodern kyligt. "Han har varit här sedan han var fem. Och han har alltid varit trubbel- inte bara för att han är av din sort."
"Min sort?" Undrade mannen, lugn och oberörd. Husmor sänkte sin röst till nästan en viskning, men Remus kunde fortfarande höra henne.
"Min bror var en. Har inte sätt honom på år såklart, men han ber mig ibland om tjänster. St Edmunds är en väldigt speciell institution. Vi är utrustade för problemfall." Remus hörde skramlet av nycklar, "Nu, du måste låta mig se honom först. Han behöver ofta lappas ihop. Jag vet inte varför du ens ville träffa honom efter en fullmåne i första hand, om du redan visste."
Den gamla mannen svarade inte, och Husmor gick mot Remus rum, hennes lackklackar klickande mot stengolvet. Hon knackade på dörren tre gånger.
"Lupin? Är du vaken?"
"Japp." Svarade han och drog filten hårdare om sig. De tog hans kläder från honom för att förhindra dem från att bli sönder rivna.
"Ja, frun." Rättade Husmor honom genom dörren.
"Ja, frun." Muttrade Remus medans nyckeln vreds om i låset och gnisslade öppet. Dörren var av vanligt trä, han visste att han enkelt kunde ha sönder den under en av hans episoder men den hade försätts med silverplätering efter fönster incidenten. Rena lukten av det gjorde honom illamående och gav honom huvudvärk. Dörren öppnade. Ljus strömmade in som vatten och han blinkade vilt. När Husmor gick in i rummet tog han automatiskt ett steg tillbaka.
Hon var en fågellik, spetsig typ av kvinna med en lång smal näsa och mörka små ögon. Hon betraktade honom varsamt.
"Behövs några bandage den här gången?"
Han visade henne hans sår. De blödde inte längre, han hade märkt att de sår han gav sig själv, även fast de var djupa, läkte snabbare än alla de andra skär- och skrapsåren; han behövde aldrig ens stygn. Ärren försvann dock aldrig och lämnade silvriga sträck över hans kropp. Frun knäade framför honom, duttade honom med antiseptiskt medel och lindade in honom i kliande gasväv. Med det klart räckte hon honom hans kläder och han klädde snabbt på sig framför henne.
"Du har besök," sa hon, tillslut, när han drog sin T-shirt över sitt huvud. Den var grå, precis som alla deras kläder.
"Vem?" frågade han med ögonkontakt eftersom han visste att hon inte gillade det.
"En lärare. Han är här för att prata med dig om skolan."
"Vill inte," svarade han. Han hatade skolan. "Säg till honom att dra."
Husmor klippte till honom runt örat. Han hade förväntat det och ryckte inte till.
"Sluta tjafsa," knäppte hon till. "Du gör som du blir tillsagd eller så lämnar jag dig här hela dagen. Kom igen." Hon grabbade tag i hans arm och ryckte med honom.
Han rynkade ögonbrynen, övervägde att slå bort henne, men det var ingen poäng i det. Hon kanske verkligen låste in honom igen, och han var nyfiken på främlingen nu. Speciellt eftersom doften av magi bara växte starkare när de rörde sig genom den skuggiga korridoren.
Mannen som väntade på dem var ganska lång och klädd i den märkligaste kostym Remus någonsin sett. Den var i sammet, en djup rödbrun färg med detaljerat broderi i guld på manschetterna och slagen. Hans slips var midnattsblå. Han måste verkligen ha varit gammal- hår vitt som snö och ett otroligt långt skägg som måste nått hans navel. Besynnerlig som han såg ut, Remus kände sig inte skrämd som han gjorde med de flesta vuxna. Denna mannen hade snälla ögon och log mot Remus bakom halvmåneformade glasögon då de närmade sig. Han sträckte ut en hand,
"Mr Lupin," sa den gamle mannen varmt, "trevligt att träffas."
Remus stirrade, som i trans. Ingen hade någonsin bemött honom med sådan respekt innan. Han kände sig nästan generad. Han skakade mannens hand, kände en brännande elektricitet under tiden, som batterisyra.
"Hej." Hälsade han stirrande.
"Jag är Professor Dumbledore. Jag undrar om du vill göra mig sällskap runt gården? Det är en så vacker dag ute."
Remus sneglade upp mot Frun som nickade. Detta själv var värt att behöva prata om skolan med en udda klädd främling- hon lät honom aldrig gå ut under en fullmåne, inte ens med uppsikt.
De fortsatte ner för några fler korridorer, bara de två. Remus var säker på att han aldrig sett Dumbledore på St Edmunds tidigare, men han verkade bestämt veta vägen. När de äntligen var utomhus andades Remus djupt, den varma sommarsolen sköljde över honom. 'Gården' som Dumbledore hade kallat det, var inte omfattande. En fläck gulnande gräs som pojkarna använde till fotboll och en liten uteplats med ogräs växande genom springorna i den galna stenläggningen.
"Hur känner du dig, Mr Lupin?" Frågade den gamle mannen. Remus ryckte på axlarna. Han mådde likadant som han gjorde efter varje gång. Öm och rastlös. Dumbledore blev inte arg på honom på grund av hans oförskämdhet, han fortsatte bara att le mot honom medans de långsamt gick runt inhägnaden.
"Va' vill du?" Frågade Remus tillslut och sparkade en sten ur sin väg.
"Jag misstänker att du redan har en idé." Svarade Dumbledore. Hans hand försvann i hans ficka och drog upp en brun papperspåse. Remus kände doften av citronkarameller, och mycket riktigt så erbjöd Dumbledore honom en godis. Han tog den och sög.
"Du är magisk," sa han torrt, "som min pappa."
"Kommer du ihåg din far, Remus?"
Han ryckte på axlarna igen. Det gjorde han inte särskilt väl. Allt hans minne någonsin kunde komma upp med var skepnaden av en lång, spinkig man klädd i en lång rock, hägrande över honom, gråtandes. Han antog att det var den natten han blev biten. Det kom han ihåg, tillräckligt väl.
"Han var magisk." Sa Remus. "Han kunde få saker att hända. Mamma var normal."
Dumbledore log mot honom vänligt.
"Är det vad din Husmor har sagt?"
"Del av de'. Del av de' visste jag sen' innan. Han är död i vart' fall, tog livet av sig."
Dumbledore såg lite häpen ut av detta vilket gladde Remus. Det var en punkt av stolthet att ha en tragisk bakgrundshistoria. Han tänkte inte ofta på sin pappa mer än för att överväga om han begått självmord om Remus aldrig blivit biten. Han fortsatte.
"Mamma är inte död dock. Ville bara inte ha mig. Så jag är här." Han tittade runt. Dumbledore hade slutat att gå. De var på den yttersta delen av gården nu, vid det stora svarta staketet. Det fanns en lös planka där som ingen visste om. Remus kunde ta sig igenom där om han ville och ta sig via huvudgatan till staden. Han gick aldrig till något specifikt ställe; vandrade bara runt och väntade på att polisen skulle ta honom och föra honom tillbaka. Det var bättre än att inte göra något.
"Tycker du om det, här?" Frågade Dumbledore. Remus fnös,
"'Klart ja' inte gör." Han sneglade på Dumbledore men hamnade inte i trubbel för sitt språk.
"Nej, jag tänkte väl det." Observerade mannen, "jag hör att du är lite av en bråkmakare, är det sant?"
"Inte nått värre än de andra." Sa Remus. "Vi är 'bråkiga killar'"
"Hm, jag ser." Dumbledore strök sitt skägg som om Remus hade sagt något av extrem betydelse.
"Har'u en mer godis?" Remus höll ut en hand förväntansfullt. Dumbledore gav honom påsen och han kunde inte tro sin tur. Den gamle dåren var förbannat lättlurad. Han tuggade på pastillen den här gången, kände hur det knastrade som glas mellan hans tänder, bruspulver exploderande på hans tunga som fyrverkerier.
"Jag driver en skola, vet du. Samma skola som din far gick på."
Det överraskade Remus oerhört mycket. Han svalde och kliade sig i huvudet. Dumbledore fortsatte.
"Det är en väldigt speciell typ av skola. Den är för trollkarlar, som mig. Och som dig. Skulle du vilja lära dig magi Remus?"
Remus skakade på huvudet, angelägen.
"Jag är för dum." Sa han bestämt. "Jag skulle inte komma in."
"Jag är säker att det inte alls är sant."
"Fråga henne," Remus knyckte sitt huvud bak mot den grå byggnaden där Husmor väntade. "Kan knappt läsa ens. Jag är korkad."
Dumbledore kollade på honom ett långt tag.
"Du har inte haft en väldigt lätt start i livet, Mr Lupin, och det är jag ledsen för. Jag kände din far - endast lite - och jag är säker på att han inte hade velat... i alla fall. Jag är här för att erbjuda dig något annorlunda. En plats bland din egen sort. Kanske även en väg att använda all denna ilskan du har."
Remus stirrade på honom. Vad skulle det göra för skillnad om han var i ett hem eller ett annat? Husmor gav honom aldrig godis, och luktade inte som magi. Barnen på Dumbledores skola kunde inte vara värre än de på St Edmunds, och om de var det så kunde han i alla fall hålla emot sig själv från ett slagsmål nu. Men. Det fanns alltid ett 'men'.
"Men mina episoder, då?" Frågade han med armarna i kors. "Jag är farlig, vettu."
"Ja, Remus, jag vet," svarade Dumbledore ledsamt. Han lade en hand på Remus axel, väldigt försiktigt. "Vi får se vad vi kan komma på. Lämna det åt mig."
Remus skaka bort honom och tuggade på en ny karamell. De gick tillbaka till byggnaden i tystnad, båda nöjda med att de förstod varandra nu.